So much for my happy ending.
en uppdatering & ett försök till förklaring (?)
De påstod att jag var sjuk. Gränsen mellan vad som är friskt och sjukt är visserligen inte tydlig men att min besatthet av kalorier, mat och vikt inte tillhörde det normala.
Att utebliven mens var ett tecken på att kroppen inte fungerade, inte att man lyckats med någonting. Att en vikt som börjar med den magiska fyran inte är eufori utan farligt. Blir jag arg, inte lyssnar och säger att jag minsann inte är sjuk säger de att det är ett av symtomen.
Under våren ägnade jag 1 timme i veckan åt att argumentera med en småirriterande sjuksköterska om jag hade ätstörningar eller inte, och om jag borde göra ngt åt det eller inte.
så gjordes överenskommelsen att jag fick till den 1 juni att bli frisk & bevisa att jag skulle klara det. stället jag gick på skulle lägga ner & blev jag inte frisk tills juni skulle de skicka en remiss till en annan stad.
i juni klarade av att "bevisa" för föräldrar, virriga sjuksköterskan plus läkare att jag var "frisk".
visst, jag åt, lyssnade mindre på monstret. fastän sjukdomen fanns kvar som en slags virus i bakgrunden. jag blev väl frisk i kroppen, men inte riktigt i huvudet.
anyways, de gav mig remissen, sa att jag skulle skicka in den om jag mådde sämre & önskade mig lycka till i livet. typ.
sommaren klarade jag mig igenom, sa till alla att jag hade slängt remissen & var helt frisk, samtidigt som jag planderade för att kunna återfå kontrollen.
jag var nog ganska trovärdig, för alla sa att det var nog med förnuft&logik jag hade klarat av att bli frisk.
hösten har hittills gått åt att "ha kontroll", lyda tvångstankar. och så vidare. gå ner tills monstret blir nöjd, tills JAG blir nöjd vilket jag aldrig lär bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar